ICL – en vecka efteråt

Har nu levt en vecka utan glasögon vilket inte alls har känts speciellt ovant. Ibland händer det dock att jag försöker peta till glasögonen när jag ser lite dåligt och jag har vid ett par tillfället även försökt ta av mig dem vid läggdags. Det känns lite fånigt när jag inser att de inte är där 🙂 Jag tänkte göra någon slags redogörelse för hur synen har förbättrats under denna vecka.

Fredag, operationsdagen: Lite dimmig syn och dubbelseende. Synfältet hade som ett skimmer runt sig som jag störde mig lite på. Kunde kolla på tv och med viss svårighet läsa bipacksedlarna till ögondropparna. Läsa text på datorn var nästan omöjligt. Ögonen kändes grusiga och väldigt trötta på kvällen. Det kan delvis ha berott på att jag var trött och inte bara på operationen. Inga besvär i övrigt efter ingreppet.

Lördag: Högerögat kändes OK men vänster var fortfarande lite dimmigt. Djupseendet fungerade inte riktigt och att gå i trappor hade varit svårt om jag inte hade haft muskelminne i benen och fötterna 🙂 Åkte tåg till Linköping för efterkontroll då jag inte ville chansa att köra bil. Hade fortfarande lite svårt att enkelt läsa text på datorn. Titta på tv och läsa Svensk jakt funkade bra. Jag upplevde att synen blev lite bättre under dagen. Halo-fenomen uppstod runt ljuskällor.

Söndag: Testade att köra bil. Det gick bra men allt var en yttepyttig aning oskarpt. Irriterande. Det var däremot lite svårt att köra in bilen i garaget då portstolparna såg ut att flytta på sig. Fortfarande halo-fenomen, främst efter att ha droppat ögonen.

Måndag: Det gick bra att köra bil till jobbet och det gick hyfsat att jobba men texten på datorn är fortfarande svår att läsa. På jobbet har jag mycket större skärmar än hemma. Ögon blev trötta snabbt och det var riktigt jobbigt att inte få klia sig i ögonen. De kliade inte hela tiden men när de väl kliade så ville det inte riktigt sluta. Fortsatta halo-fenomen efter droppning.

Tisdag: Lite lättare att läsa på skärmarna och att köra bil men jag behöver nya solglasögon för de jag har är värdelösa. Å andra sidan så har jag blivit betydligt mindre ljuskänslig än före operationen. Under ett halvår har jag behövt solglasögon även om det har varit mulet. Ögonen blev trötta vid 11-tiden men de kändes inte grusiga på kvällen. Halo-fenomen.

Onsdag: Fortsatt lättare att läsa på skärmarna, förutom i ett av programmen men den texten har alltid varit svårläst. Ögonen kliade mindre men de blev snabbt trötta. Det kan också bero på att jag vaknar alldeles för tidigt på mornarna och inte kan somna om. Halosarna fortsätter. Fast de stör inte så mycket. Upplever dock att vänsterögat från och till har dimmigare syn, som om det tittar genom vatten. Det finns inte alltid där men när det dyker upp är det irriterande. Funderar på om det har att göra med att jag råkade köra in en engångsögondroppspipett i ögat vid droppning.

Torsdag: Ögonen var OK, huvudet var trött. Ingen stor förändring av synen. Ser gradvis lite bättre för varje dag men skillnaderna är så små att de inte riktigt märks.

Fredag: En vecka efter operationen. Fortfarande lite svårt med texten på datorn och det kliade lite i ögonvrån annars höll sig ögonen hyfsat pigga. Det är fortfarande klurigt att köra in i garaget. Högra portstolpen verkar sitta längre ut än den vänstra och båda stolparna ser ut att vara tätare ihop än de faktiskt är så jag kommer för nära vänsterstolpen. Djupseendet funkar inte riktigt där. Däremot går det nu rätt lätt att gå i trappor. Halo-fenomen främst på kvällarna efter droppning. Synkvalitén varierar under dagen. Ibland ser jag jättebra på långt håll, någon timme senare ser jag bäst på kort avstånd.

Lördag: Ser nästan bra på hemmadatorn nu. Idag fick jag klia mig i ögonen. Wohoo! Nu är det också OK att få vatten i ögonen när jag duschar så jag åkte och tvättade bilen för det hade inte gjort nåt om det skvätte vatten i ansiktet. Ville även mysa med hundarna och de vill gärna nosas i ansiktet. Nu får de det 🙂

ICL-operation

Nu ska vi se om jag lyckas skriva ett inlägg om min ICL-operation som jag gjorde igår. Synen är rätt bra men jag har svårt att se text på datorn

Jag gjorde min operation i Göteborg då jag inte hade lust att åka till varken Stockholm eller Malmö som var de andra alternativen. Åkte i så god tid hemifrån att vi var framme en timme tidigt. Blev väl mottagna av personalen på Memira och jag fick en påse med ögondroppar och instruktioner för hur de skulle användas. Medan jag väntade på min tur knaprade jag in mig medhavda mackor samt en liten mängd Memira-godis och läste på om ögondropparna. Blev informerad om hur operationen skulle gå till och vad jag behövde tänka på när jag kom hem (inte gnugga i ögonen eller ens peta i området runt ögonen den närmaste veckan till exempel). Jag fick pupillvidgande ögondroppar och en shot med lugnande medel. Förutom att hitta rätt i Gullbergsmotet var det lugnande medlet det jag var mest nervös för innan operationen. Det skulle enligt uppgift smaka riktigt illa. Men vi hittade rätt i motet och shoten smakade grapefrukt men med en rejäl besk eftersmak. Eftersmaken gick att få bort med mer Memira-godis 🙂
Jag fick sitta och läsa ett tag och efter en stund fick jag en omgång pupillvidgande ögondroppar igen. Vid det laget såg jag inget på nära håll men kunde se hyfsat på långt.

Blev hämtad av kirurgen som kollade att ögonen såg bra ut och hällde i smärtstillande ögondroppar. Sedan gjorde han det coolaste jag har varit med om. Med hjälp av ett nålliknande föremål och en penna markerade han på hornhinnan var snitten skulle läggas. Jag kände ingenting 😀 Efter detta var det bara att köra på. Sköterskan tvättade runt ögonen och sköljde rent det ögat som skulle opereras. Eftersom jag inte såg så mycket av det som försiggick så är följande rena spekulationer från min sida. En duk som kändes som en hårt ihoprullad gummimatta trycktes över ögat och vecklades ut. Den hölls fast av något slags klister och jag tror att den hjälpte till att hålla ögat öppet tillsammans med klämmor. Klämmorna märktes då de skavde lite på huden. Sköterskan och kirurgen sköljde ögat, droppade i mer smärtstillande ögondroppar och började greja. Ibland såg jag något av instrumenten som hölls framför ögat men jag kände ingenting. Den lampa de har till hjälp under ingreppet var inte så irriterande som jag hade trott. Dels lyste den inte rakt in i ögat och dels ville kirurgen att jag skulle titta nedåt, bort från lampan. Vid ett tillfälle fick jag information om att jag kunde känna ett tryck mot ögat men det enda jag noterade var att blicken trycktes snett uppåt vänster. De där smärtstillande ögondropparna funkar verkligen 🙂

När högerögat var klart så fick vi ta en paus på en halvtimme då instrumenten inte hade steriliserats som de skulle. Jag fick sitta i ett vilrum med dämpad belysning. Med ett nyopererat öga, som jag såg hyfsat med, och ett öga med gigantisk pupill, som jag inte såg så bra med, ägnade jag tiden åt att facebooka lite. Jag försökte fotografera mig själv men såg så monsterlik ut att jag ville bespara omvärlden den bilden. Sedan var det dags igen. Mer smärtstillande ögondroppar i vänsterögat och så samma rutin som innan. Allt flöt på hur smidigt som helst och helt plötsligt så var båda ögonen fixade. Tiden det tar per öga vid ICL-operation är ca 15 minuter men då är mesta tiden förberedelser inför ingreppet. Jag hade lite dålig tidsuppfattning men skulle gissa på att själva ingreppet (göra hål i hornhinnan, peta in linsen och se till så att den lägger sig till rätta) tar max 5 minuter. Och man känner verkligen ingenting.

Gick tillbaka till vilrummet och fick te och kakor. Och godis. Satt där en halvtimme och kände mig rastlös. Tur att fåtöljen var av snurrtyp så att jag kunde snurra fram och tillbaka. Det lugnande medlet hade nog slutat verka 🙂 Innan jag åkte hem kollades ögontrycket. Vid sådana här operationer finns risken att trycket ökar i ögat och man får grön starr. Det är dåligt och ska undvikas. Fick dock med mig trycksänkande ögondroppar och tabletter.

På kvällen kändes ögonen lite grusiga och skavde. Jag är dock inte alls säker på att det hade med operationen att göra även om det är fenomen som är vanliga. Det kunde lika gärna ha berott på att jag var trött, för det var jag. Hade vaknat vid 04.30 på morgonen och inte kunnat somna om. Grusighet och skavande ögon får jag alltid när jag är trött, och jag är trött ofta, så detta var inget att bry sig om.

Imorse så hade synen förbättrats något. Den var fortfarande lite dimmig på vänsterögat och djupseendet är inte riktigt med i matchen. Ögonen är ju vana att ha synhjälpmedlen en dryg centimeter framför hornhinnan. Nu sitter de i ögonen men ögonen drar ändå ihop sig lika mycket som tidigare. Det kommer nog ta ett tag innan de har vant sig. Jag kunde dock läsa Svensk jakt och bläddra i Ikea-katalogen utan problem. Men att läsa text på datorns skärm är lite besvärligare.

Åkte in till Linköping för kontroll och tryckmätning hos Memira. Jag åkte tåg även om jag hade kunnat köra bil. Med det halvfungerande djupseendet ville jag inte chansa och köra själv.

Sammanfattningsvis kan jag säga att en ICL-operation inte är något att vara nervös för. Det är betydligt värre att hitta rätt i Göteborg. Personalen på Memira är väldigt trevlig och duktig och man känner sig väl omhändertagen. Och så har de hur mycket godis som helst 😀 Efter operationen är det viktigt att följa droppschemat. Jag har fyra sorter. Sort 1 ska tas 3 ggr/dag i 5 dagar, sort 2 tas 2 gg/dag i 10 dagar, sort 3 tas 2 ggr/dag i 3 veckor och sort 4, de trycksänkande, tas 1 ggr/dag i 5 dagar. Inte nog med det, de ska tas med 5-10 minuters mellanrum, förutom sort 1 efter vilken man måste vänta minst 15 minuter innan man tar nästa sort ögondroppar. Jag får ta med mig två av sorterna och mecka med på jobbet i början på nästa vecka,  annars måste jag gå upp kl 04 om jag ska hinna med både droppning och att åka till jobbet 🙂 Så här bara en dag efter operationen är jag rätt nöjd men det kan ta upp emot 3 månader innan synen har stabiliserat sig så än är det för tidigt att uttala sig om resultatet.

Alla stavfel i detta blogginlägg rättas när jag kan läsa vad jag har skrivit.

The scenic route

Om man åker bil norrut till Färila till exempel så kan jag rekommendera att ta vägen från Edsbyn över Öjung. Den är rätt schysst!

Öjungsvägen

A higher call

Här kommer så en recension av A higher call av Adam Makos.

Boken tar sin början när Franz Stigler är i tolvårsåldern och flyger ett hemmabyggt litet glidflygplan med ett inte allt för lyckat resultat. Vidare följer handlingen hans uppväxt och det som fick honom att börja flyga och senare bli jaktpilot under andra världskriget. Av boken handlar ca 3/4 om Franz, för som Charlie Brown sade till Adam Makos: i den här berättelsen är det Franz som är den verklige hjälten.

Franz flög i Afrika och på Sicilien innan han kom hem till Tyskland för att flyga mot ”the four motors”, de Flygande Fästningarna alltså. Här får man som läsare möta Charlie Brown och hans besättning., dock med betydligt mindre detaljerad bakgrundsinformation. Det är inget som stör handlingen, deras bakgrunder spelar mindre roll för den händelse som skulle utspelas över Tyskland ett halvår senare.

Halvvägs genom boken är Ye Olde Pub ute på sitt första uppdrag med Charlie och hans besättning. De blir svårt sönderskjutna, kommer på efterkälken, kommer i spinn, lyckas häva spinnen och försöker mödosamt ta sig hem till England. Då dyker Franz upp. Som läsare får man inblick i både Franz och ett flertal av amerikanernas tankar och funderingar medan Franz flyger sida vid sida med dem ut över Nordsjön (Franz närvaro förhindrade att Fästningen blev nedskjuten av luftvärnskanonerna vid kusten). När toppskytten börjar rikta sina kulsprutor mot Franz, de enda som fungerade på flygplanet, så beslöt sig Franz för att han hade gjort sitt, gjorde honnör och flög tillbaka hem. Här börjar den bästa delen av boken. Den berättar om Charlies och Franz resterande tid i kriget och hur incidenten den 20 december påverkade dem fram tills de träffas 40 år senare.

Boken är mycket bra men ingen nagelbitare. Man är fullt medveten om att båda överlever, embryot till boken skrevs 2004, men berättelsen är djupt rörande och den ger bland annat en intressant inblick i vad de tyska piloterna tyckte om nazisterna och Göring (om honom tyckte de inte 🙂 ). Det är sådana här berättelser som gör andra världskriget intressant. För min del, som har kollat på filmen Memphis Belle massvis av gånger, så är det givande att få beskrivet hur genomgångarna inför uppdragen gick till, det gäller även konversationer och rutiner i Fästningarna.  Memphis Belle har fångat detta nästan exakt så som det beskrivs i boken, vilket gör att boken blir mer levande när scener från filmen spelas upp i huvudet. Så mitt tips är att kolla på Memphis Belle ett par gånger, den är definitivt värd det, och sedan läsa boken. När man kommer till kapitlet The lives of nine så kan man kollar på Memphis Belle igen innan man fortsätter läsa.

Sammanfattningsvis så är A higher call en bok som borde läsas av alla som är intresserade av andra världskriget, rörande historier, flygplan – i synnerhet B17:ar, eller bara vill få bättre grepp om det vanliga folkets (och piloternas) inställning till en viss mustaschprydd herre och hans entourage. Den borde vara standard att läsa i skolan, för till skillnad från de flesta historieböcker så är denna bra.

Man kan också lyssna på Sabatons No bullets fly (musikvideo med scener från bland annat Memphis Belle). Skitbra låt!