2008-05-04 – 2021-12-10
I fredags fick Daimler somna in för gott. Han blev 13 år gammal. Nästa år, på internationella Star Wars-dagen, skulle han ha fyllt 14. Daimler bodde hos oss under hela pandemin, så totalt sett har jag och T bott i huset under längre tid tillsammans med Daimler än utan (1 år 8 månader mot 1 år 5 månader). Det är tomt utan honom, men han mår nog bättre nu. Han drabbades av en massa olika åkommor under sista året: magkatarr, hosta, artros, något neurologiskt fel som påverkade bakdelen, och tandsten. Under de sista veckorna hade han svårt att gå uppför trappan och han halkade i den vid flera tillfällen. Han ramlade även nedför de nedersta trappstegen några gånger. Han hade svårt att resa på sig om han låg ner och inte hade baktassarna precis under kroppen. Balansen blev också sämre och han orkade inte hålla sig uppe när han stod stilla. Han kände inte när han behövde gå ut och bajsade inne några gånger, vilket han tyckte var jobbigt även om vi inte gjorde någon stor sak av det. Han älskade dock att nosa och spåra in i det sista. I torsdags fick han köra nosework och det syntes på honom hur roligt han tyckte att det var. Nosa och äta gottis – finns det något bättre? Vi gick en nosework-kurs i somras. Daimler var den äldsta hunden på kursen och han var riktigt duktig.
Som valp och unghund, och även en bra bit in i vuxenlivet, var han väldigt intensiv. Detta uppfattade jag ändrades när Benz dog för två-tre år sedan. Då slocknade glädjen som Daimler alltid hade i ögonen, och han verkade bli deprimerad. Därför fick han flytta hem till oss när vi började jobba hemifrån. Hos oss hade han alltid sällskap och fick vara inomhus hela dagarna när vi inte var ute på promenad. Jag kände dock alltid lite stress över att han inte fick så mycket uppmärksamhet som han förtjänade. Detta märktes extra tydligt när jag inte längre fick jobba hemma mer än två dagar i veckan. T gjorde dock ett bra jobb att ta hand om Daimler så det gick ingen nöd på honom, men det var jobbigt.
Daimler hade en stenhård svans som han viftade med konstant. Det hände mer än en gång att han slog i svansspetsen i något hårt så att den började blöda. Sedan fanns det små blodstänk överallt. Han hade också egenheten att han ville slicka folk i ansiktet och gärna på näsan, och när han var exalterad (vilket han var jämt) så nöp han med framtänderna i nässpetsen. Hans tänder var små men vassa 😀 Han var konstant glad, och när det kom besök hem till husse stod Daimler med framtassarna på grinden och hoppade upp och ner. Ofta var hela han i höjd med grindens överkant, men han hoppade aldrig över.
Daimler är den snällaste hund jag har träffat. Han älskade folk och att få allas uppmärksamhet. Han var behaglig att ha inomhus, för han skällde aldrig. Han blev aldrig någon bra jakthund men de gånger han släpptes i hägn sprang han lite efter grisarna och skällde, men jag tror att det nog bara var för syns skull. Han var också lätt att ha med sig, om man bortser från att han drog konstant i kopplet. Han skulle alltid vara först och det var viktigt att hinna fram till de nya dofterna innan de försvann. De sista åren slutade han att dra i kopplet, men han ville ändå bestämma var vi skulle gå. Ibland var det frustrerande att han aldrig ville gå in efter en promenad. Det var också frustrerande att han skulle äta allt äckel han hittade ute. På grund av hans goda luktsinne hittade han detta äckel lätt, och ju mer vi försökte hindra honom från att äta det desto ivrigare letade han. Till slut gav vi upp. Han fick ät lite av allt han hittade 🙂
Vila i frid älskade Daimler.
Maten, jakten, djuren och livet i allmänhet 