Daimler

2008-05-04 – 2021-12-10

Daimler

I fredags fick Daimler somna in för gott. Han blev 13 år gammal. Nästa år, på internationella Star Wars-dagen, skulle han ha fyllt 14. Daimler bodde hos oss under hela pandemin, så totalt sett har jag och T bott i huset under längre tid tillsammans med Daimler än utan (1 år 8 månader mot 1 år 5 månader). Det är tomt utan honom, men han mår nog bättre nu. Han drabbades av en massa olika åkommor under sista året: magkatarr, hosta, artros, något neurologiskt fel som påverkade bakdelen, och tandsten. Under de sista veckorna hade han svårt att gå uppför trappan och han halkade i den vid flera tillfällen. Han ramlade även nedför de nedersta trappstegen några gånger. Han hade svårt att resa på sig om han låg ner och inte hade baktassarna precis under kroppen. Balansen blev också sämre och han orkade inte hålla sig uppe när han stod stilla. Han kände inte när han behövde gå ut och bajsade inne några gånger, vilket han tyckte var jobbigt även om vi inte gjorde någon stor sak av det. Han älskade dock att nosa och spåra in i det sista. I torsdags fick han köra nosework och det syntes på honom hur roligt han tyckte att det var. Nosa och äta gottis – finns det något bättre? Vi gick en nosework-kurs i somras. Daimler var den äldsta hunden på kursen och han var riktigt duktig.

Som valp och unghund, och även en bra bit in i vuxenlivet, var han väldigt intensiv. Detta uppfattade jag ändrades när Benz dog för två-tre år sedan. Då slocknade glädjen som Daimler alltid hade i ögonen, och han verkade bli deprimerad. Därför fick han flytta hem till oss när vi började jobba hemifrån. Hos oss hade han alltid sällskap och fick vara inomhus hela dagarna när vi inte var ute på promenad. Jag kände dock alltid lite stress över att han inte fick så mycket uppmärksamhet som han förtjänade. Detta märktes extra tydligt när jag inte längre fick jobba hemma mer än två dagar i veckan. T gjorde dock ett bra jobb att ta hand om Daimler så det gick ingen nöd på honom, men det var jobbigt.

Våra fotspår från en av de sista promenaderna

Daimler i sitt vintertäcke

Daimlers slaktade toa- och hushållspappersrullar

Daimler och hans kullsyskon fyra veckor (Daimler är den som ligger på rygg i knät)

Daimler vintern 2020

Daimler hade en stenhård svans som han viftade med konstant. Det hände mer än en gång att han slog i svansspetsen i något hårt så att den började blöda. Sedan fanns det små blodstänk överallt. Han hade också egenheten att han ville slicka folk i ansiktet och gärna på näsan, och när han var exalterad (vilket han var jämt) så nöp han med framtänderna i nässpetsen. Hans tänder var små men vassa 😀 Han var konstant glad, och när det kom besök hem till husse stod Daimler med framtassarna på grinden och hoppade upp och ner. Ofta var hela han i höjd med grindens överkant, men han hoppade aldrig över.

Daimler är den snällaste hund jag har träffat. Han älskade folk och att få allas uppmärksamhet. Han var behaglig att ha inomhus, för han skällde aldrig. Han blev aldrig någon bra jakthund men de gånger han släpptes i hägn sprang han lite efter grisarna och skällde, men jag tror att det nog bara var för syns skull. Han var också lätt att ha med sig, om man bortser från att han drog konstant i kopplet. Han skulle alltid vara först och det var viktigt att hinna fram till de nya dofterna innan de försvann. De sista åren slutade han att dra i kopplet, men han ville ändå bestämma var vi skulle gå. Ibland var det frustrerande att han aldrig ville gå in efter en promenad. Det var också frustrerande att han skulle äta allt äckel han hittade ute. På grund av hans goda luktsinne hittade han detta äckel lätt, och ju mer vi försökte hindra honom från att äta det desto ivrigare letade han. Till slut gav vi upp. Han fick ät lite av allt han hittade 🙂

Vila i frid älskade Daimler.

Daimler sommaren 2020

2020 – De Introvertas År

eller, Det Bästa Året I Mitt Liv.

För drygt ett år sedan inleddes distansarbete på mitt jobb i och med covid-19-pandemin. Strax efter flyttade Daimler hem till oss för att han skulle få sällskap på dagarna. Det har varit den bästa tiden i mitt liv! Jag kan vara mer effektiv på jobbet, jag slipper pendlingen, jag får vara hemma hela dagarna, jag kan äta delvis färsklagade lunchlådor (nykokt pasta eller potatis till exempel), jag kommer ut några gånger om dagen eftersom Daimler behöver promenader, mitt humör är bättre, jag jobbar i en tyst och behaglig arbetsmiljö, jag har bättre balans mellan jobb och fritid, det är lättare att ta pauser, etc etc. Jag ser bara fördelar med hemarbete. Men jag är också en tämligen introvert person 🙂 Mitt behov av att träffa folk IRL är förhållandevis litet. För min del är det fullt tillräckligt att prata med någon kollega över Teams, eller bara använda Teams-chatten, om jag känner behov av social interaktion.

Det har varit kul att följa diskussionerna kring den sociala distanseringen på exempelvis Facebook där alla extroverta personer går på om hur jobbigt det är att inte få träffa vänner samtidigt som vi introverta stortrivs 😀 Jag kan absolut fortsätta leva så här resten av livet. Det gångna året har visat att jag inte behöver åka någonstans som inte är absolut nödvändigt. T sköter storhandlingen, men inte ens det skulle behövas om det går att beställa hem matvaror. Nu bor vi i och för sig utanför alla leveransområden så vi skulle ändå behöva åka och hämta maten.

En annan trevlig fördel med hemarbetet är att det går att följa naturens växlingar på ett helt annat sätt än om man är på kontoret. Utanför mitt arbetsrum finns det en stor ek och en massa buskar och det är kul att se hur de blir allt grönare när knopparna dyker upp, spricker och blir till blad.

På ett icke-jobbrelaterat plan har den sociala distanseringen också påverkat fritidsaktiviteterna. Sedan strax innan jul har jag varit med på två rollspelskampanjer via mail, ev av dem pågår fortfarande. Play-by-mail är det för mig optimala sättet att spela rollspel. Jag har gott om tid att fundera på hur min gubbe reagerar i olika situationer. Jag slipper sitta stilla på en stol och försöka fokusera på spelet i 6-7 timmar i sträck. Jag kan befinna mig var som helst när jag läser och svarar på mail. Nackdelen är väl att det kan gå lite långsamt när inte alla spelare har möjlighet att läsa och svara på mail flera gånger om dagen, och att jag upplever starka abstinenskänningar när spelet pausas för högtider och annat. Men fördelarna väger absolut upp för nackdelarna.

Jag hoppas att pandemin leder till bättre möjligheter att jobba hemifrån framgent, att personer som fungerar bättre i en icke-social miljö tillåts jobba på distans även efter att pandemin är över. Det ”gamla” sättet att se på arbete är förlegat. Låt de som fungerar bättre hemma jobba hemma och de som vill träffa folk kan vara på kontoret, så blir alla nöjda 🙂

Gott nytt år

Årets sista inlägg. 2016 har överlag känts som ett bra år även om det nog inte har skiljt sig så mycket från alla andra år. Orsaken heter rollspel. Det har blivit en hel del Vampire med den nya gruppen samt en del Eon och även ett gästinhopp i en ännu nyare grupp på Lincon. Som ett resultat har jag utvecklat en mer social sida, om än selektivt social 🙂 Jag hoppas att nästa år fortsätter på samma spår.

Iron Maiden kom på turné till Sverige. Jag var där. Det var bra som alltid fast ljudet var konstigt. Jag var även och såg Sonata Arctica i Huskvarna. Det var också bra.

En semestervecka spenderades i Hälsingland. Vädret den veckan var märkligt. Det regnade varje dag fast inte hela dagarna. Jag gillar att gå promenader runt byn och gjorde ett förvånansvärt bra jobb med att pricka in dessa promenader mellan skurarna. Tyvärr blev det inget bad vid hällarna. Det var för kallt och regnigt för det vilket var synd för det var lågt vatten i Ljusnan.

Jag har varit på några husvisningar under året. Det var intressant. Vad gör folk med sina hus egentligen? Vissa hus är rena rivningsobjekt, andra är konstigt renoverade. Jag får nog bo kvar i min lägenhet ett tag till, den har ju åtminstone bra utsikt.

Julen var som vanligt snöfattig men temperaturen var lägre än på midsommarafton. I och för sig var midsommar osedvanligt varm så det var inte så konstigt. Enligt yr.no så blir det kallt nästa vecka 🙂

Så, Gott Nytt År!

Slut på det roliga

Då var sommarledigheten över för den här gången. Fyra veckor går fort, alldeles för fort. Ett par veckor till med ledighet hade inte gjort något. Det har ändå varit en bra blandning av att åka till ställen och att sitta hemma och göra ingenting. Höjdpunkten har varit rollspel. Vi har hunnit med fyra speltillfällen på fyra veckor, tre omgångar Vampire och en omgång Eon. Som en extra bonus planeras det för ett Eon-spelmöte med Vampire-gruppen som gästkaraktärer. De kommer ha Eon-specifika gubbar dock. Vampyrer platsar inte riktigt i den spelvärlden 🙂 Det ska bli riktigt kul. ”Min” Eon-grupp består bara av tre personer inklusive spelledaren och det är lite väl lite. Optimal gruppstorlek är nog 5-7 personer för att få en bra gruppdynamik och möjlighet att delar av gruppen hittar på egna grejer ibland.

Nu väntar en enormt lång höst och en jul- och nyårshelg som kräver uttag av 8 semesterdagar för att få en sammanhängande ledighet om två veckor. Jag ser verkligen fram emot detta…

ICL-operation

Nu ska vi se om jag lyckas skriva ett inlägg om min ICL-operation som jag gjorde igår. Synen är rätt bra men jag har svårt att se text på datorn

Jag gjorde min operation i Göteborg då jag inte hade lust att åka till varken Stockholm eller Malmö som var de andra alternativen. Åkte i så god tid hemifrån att vi var framme en timme tidigt. Blev väl mottagna av personalen på Memira och jag fick en påse med ögondroppar och instruktioner för hur de skulle användas. Medan jag väntade på min tur knaprade jag in mig medhavda mackor samt en liten mängd Memira-godis och läste på om ögondropparna. Blev informerad om hur operationen skulle gå till och vad jag behövde tänka på när jag kom hem (inte gnugga i ögonen eller ens peta i området runt ögonen den närmaste veckan till exempel). Jag fick pupillvidgande ögondroppar och en shot med lugnande medel. Förutom att hitta rätt i Gullbergsmotet var det lugnande medlet det jag var mest nervös för innan operationen. Det skulle enligt uppgift smaka riktigt illa. Men vi hittade rätt i motet och shoten smakade grapefrukt men med en rejäl besk eftersmak. Eftersmaken gick att få bort med mer Memira-godis 🙂
Jag fick sitta och läsa ett tag och efter en stund fick jag en omgång pupillvidgande ögondroppar igen. Vid det laget såg jag inget på nära håll men kunde se hyfsat på långt.

Blev hämtad av kirurgen som kollade att ögonen såg bra ut och hällde i smärtstillande ögondroppar. Sedan gjorde han det coolaste jag har varit med om. Med hjälp av ett nålliknande föremål och en penna markerade han på hornhinnan var snitten skulle läggas. Jag kände ingenting 😀 Efter detta var det bara att köra på. Sköterskan tvättade runt ögonen och sköljde rent det ögat som skulle opereras. Eftersom jag inte såg så mycket av det som försiggick så är följande rena spekulationer från min sida. En duk som kändes som en hårt ihoprullad gummimatta trycktes över ögat och vecklades ut. Den hölls fast av något slags klister och jag tror att den hjälpte till att hålla ögat öppet tillsammans med klämmor. Klämmorna märktes då de skavde lite på huden. Sköterskan och kirurgen sköljde ögat, droppade i mer smärtstillande ögondroppar och började greja. Ibland såg jag något av instrumenten som hölls framför ögat men jag kände ingenting. Den lampa de har till hjälp under ingreppet var inte så irriterande som jag hade trott. Dels lyste den inte rakt in i ögat och dels ville kirurgen att jag skulle titta nedåt, bort från lampan. Vid ett tillfälle fick jag information om att jag kunde känna ett tryck mot ögat men det enda jag noterade var att blicken trycktes snett uppåt vänster. De där smärtstillande ögondropparna funkar verkligen 🙂

När högerögat var klart så fick vi ta en paus på en halvtimme då instrumenten inte hade steriliserats som de skulle. Jag fick sitta i ett vilrum med dämpad belysning. Med ett nyopererat öga, som jag såg hyfsat med, och ett öga med gigantisk pupill, som jag inte såg så bra med, ägnade jag tiden åt att facebooka lite. Jag försökte fotografera mig själv men såg så monsterlik ut att jag ville bespara omvärlden den bilden. Sedan var det dags igen. Mer smärtstillande ögondroppar i vänsterögat och så samma rutin som innan. Allt flöt på hur smidigt som helst och helt plötsligt så var båda ögonen fixade. Tiden det tar per öga vid ICL-operation är ca 15 minuter men då är mesta tiden förberedelser inför ingreppet. Jag hade lite dålig tidsuppfattning men skulle gissa på att själva ingreppet (göra hål i hornhinnan, peta in linsen och se till så att den lägger sig till rätta) tar max 5 minuter. Och man känner verkligen ingenting.

Gick tillbaka till vilrummet och fick te och kakor. Och godis. Satt där en halvtimme och kände mig rastlös. Tur att fåtöljen var av snurrtyp så att jag kunde snurra fram och tillbaka. Det lugnande medlet hade nog slutat verka 🙂 Innan jag åkte hem kollades ögontrycket. Vid sådana här operationer finns risken att trycket ökar i ögat och man får grön starr. Det är dåligt och ska undvikas. Fick dock med mig trycksänkande ögondroppar och tabletter.

På kvällen kändes ögonen lite grusiga och skavde. Jag är dock inte alls säker på att det hade med operationen att göra även om det är fenomen som är vanliga. Det kunde lika gärna ha berott på att jag var trött, för det var jag. Hade vaknat vid 04.30 på morgonen och inte kunnat somna om. Grusighet och skavande ögon får jag alltid när jag är trött, och jag är trött ofta, så detta var inget att bry sig om.

Imorse så hade synen förbättrats något. Den var fortfarande lite dimmig på vänsterögat och djupseendet är inte riktigt med i matchen. Ögonen är ju vana att ha synhjälpmedlen en dryg centimeter framför hornhinnan. Nu sitter de i ögonen men ögonen drar ändå ihop sig lika mycket som tidigare. Det kommer nog ta ett tag innan de har vant sig. Jag kunde dock läsa Svensk jakt och bläddra i Ikea-katalogen utan problem. Men att läsa text på datorns skärm är lite besvärligare.

Åkte in till Linköping för kontroll och tryckmätning hos Memira. Jag åkte tåg även om jag hade kunnat köra bil. Med det halvfungerande djupseendet ville jag inte chansa och köra själv.

Sammanfattningsvis kan jag säga att en ICL-operation inte är något att vara nervös för. Det är betydligt värre att hitta rätt i Göteborg. Personalen på Memira är väldigt trevlig och duktig och man känner sig väl omhändertagen. Och så har de hur mycket godis som helst 😀 Efter operationen är det viktigt att följa droppschemat. Jag har fyra sorter. Sort 1 ska tas 3 ggr/dag i 5 dagar, sort 2 tas 2 gg/dag i 10 dagar, sort 3 tas 2 ggr/dag i 3 veckor och sort 4, de trycksänkande, tas 1 ggr/dag i 5 dagar. Inte nog med det, de ska tas med 5-10 minuters mellanrum, förutom sort 1 efter vilken man måste vänta minst 15 minuter innan man tar nästa sort ögondroppar. Jag får ta med mig två av sorterna och mecka med på jobbet i början på nästa vecka,  annars måste jag gå upp kl 04 om jag ska hinna med både droppning och att åka till jobbet 🙂 Så här bara en dag efter operationen är jag rätt nöjd men det kan ta upp emot 3 månader innan synen har stabiliserat sig så än är det för tidigt att uttala sig om resultatet.

Alla stavfel i detta blogginlägg rättas när jag kan läsa vad jag har skrivit.

Sommarhetta

Det har för ovanlighets skull varit väldigt varmt under ganska lång tid i Sverige den här sommaren. Om någon har undgått att notera detta så har vederbörande troligen bott under en sten. Fast det är förståeligt för där är det nog svalt.

I min lägenhet är det runt +30 grader varmt. Härligt! På vintern brukar det vara +17-18 grader. Optimalt hade varit om det kunde vara tvärtom, men så bra får man inte ha det.

Idag blev det en sväng till föräldrarnas stuga för bad. Förra torsdagen när hela familjen var i Hälsingland så blev det också bad. Detta är något slags rekord för min del för det var massor av år sedan jag badade i sjö och älv sist. Det var underbart att bada. I Ljusnan var vattentemperaturen +20 grader, i sjön vid stugan var det +26 grader. Ljusnan var rätt behaglig när man väl kom i och kroppen domnade bort lite grand. I sjön var det rent av varmt. Det är rätt skönt att bada ibland 🙂

Hovrahällarna

 

Flygtur över slätten

Jag har en kollega med flygcertifikat. Det gillar jag, flyga är kul 🙂 Vi var ute en vända i fredags och flög från Linköping till Motala och Mjölby och sedan tillbaka till Linköping. Jag är inte på något vis en flygvan människa. Om jag reser någonstans så gör jag det oftast med bil då jag mest reser inom Sverige. Men de senaste åren har det blivit ett par vändor till England och dit har jag inte åkt bil. Senast var när jag åkte på flygshow i Duxford och innan dess åkte jag till London för att flyga Bruce Dickinsons flygsimulator. Och så var jag i USA och flög dit och hem och en del inom landet. Men annars håller jag mig mest på marken. Så min blygsamma flygerfarenhet gäller stora passagerarflygplan.

I fredags flög vi ett fyrsitsigt enmotorigt plan, en Archer för de som undrar. Det var annorlunda. Små flygplan är mer vindkänsliga och det hoppar och studsar mer i dem än i till exempel en Boeing 737. Av naturliga skäl. En 737 väger ju mycket mer 🙂 Men roligt var det. Man får ett annat perspektiv på landskapet när man ser det från luften.

Motala

 

 

 

 

 

Stora Rängen

 

 

 

 

 

Östgötaslätten

Påskpyssel

Nu är äntligen påsken här med lite välbehövlig ledighet. Något intensivt påskfirande pågår dock inte hemma hos mig. Jag passar på att slappa och beta av att-göra-listan i långsam takt. Det är ju dumt att göra allt första dagen, vad ska man då göra resten av ledigheten? 🙂 Idag gjordes den tråkigaste punkten på listan: deklarera. Skönt att ha det avklarat.

Just nu har jag fullkornsbaguetter på jäsning. De ska bli kvällens middag tillsammans med kallrökt lax och vitlöks- och pepparrotsfärskost. Några räkor kanske slinker ner också. Jag har aldrig bakat baguetter tidigare så det ska bli synnerligen spännande att se och smaka resultatet. Som alltid när jag bakar struntar jag i att värma upp vattnet till 37 grader utan använder längre jästid istället. Det kanske är jättedumt att göra så när man bakar baguetter men det lär visa sig.

Utanför fönstret börjar träden knoppa sig. Trevligt! Träd är så tråkiga när de bara är bruna och gråa.

Vår-ish

Det händer inte mycket nu. Livet rullar mest på som vanligt. Dock har gruset på vägarna börjat sopas upp och det är ju faktiskt ljust när jag åker till och från jobbet. Redan i slutet av februari var det solglasögonpremiär. Sedan kom en period med mulet väder men nu har solen börjat blända igen. Snart är våren här. Snart kan man byta till sommardäck. Men först ska det komma någon vecka med snö, regn och minusgrader. Yay…

Ingen snö

Nej, det blir ingen vit jul i år. Vi fick väl 10 års snö de där två jättekalla vintrarna för ett par år sedan. Då snöade det massor. Jag vet inte hur många gånger jag fick skotta fram bilen eftersom plogbilen hade plogvallat in den på parkeringen. Men det var rätt kul. Snön var lätt att skotta bort. Det hade varit värre om det var blötsnö. I år blir det höstlikt väder. Regn och blåst. Jag hatar blåst! Nej, jag tror att jag skaffar ett vinterboende på Antarktis. Där finns det åtminstone snö.