A higher call

Här kommer så en recension av A higher call av Adam Makos.

Boken tar sin början när Franz Stigler är i tolvårsåldern och flyger ett hemmabyggt litet glidflygplan med ett inte allt för lyckat resultat. Vidare följer handlingen hans uppväxt och det som fick honom att börja flyga och senare bli jaktpilot under andra världskriget. Av boken handlar ca 3/4 om Franz, för som Charlie Brown sade till Adam Makos: i den här berättelsen är det Franz som är den verklige hjälten.

Franz flög i Afrika och på Sicilien innan han kom hem till Tyskland för att flyga mot ”the four motors”, de Flygande Fästningarna alltså. Här får man som läsare möta Charlie Brown och hans besättning., dock med betydligt mindre detaljerad bakgrundsinformation. Det är inget som stör handlingen, deras bakgrunder spelar mindre roll för den händelse som skulle utspelas över Tyskland ett halvår senare.

Halvvägs genom boken är Ye Olde Pub ute på sitt första uppdrag med Charlie och hans besättning. De blir svårt sönderskjutna, kommer på efterkälken, kommer i spinn, lyckas häva spinnen och försöker mödosamt ta sig hem till England. Då dyker Franz upp. Som läsare får man inblick i både Franz och ett flertal av amerikanernas tankar och funderingar medan Franz flyger sida vid sida med dem ut över Nordsjön (Franz närvaro förhindrade att Fästningen blev nedskjuten av luftvärnskanonerna vid kusten). När toppskytten börjar rikta sina kulsprutor mot Franz, de enda som fungerade på flygplanet, så beslöt sig Franz för att han hade gjort sitt, gjorde honnör och flög tillbaka hem. Här börjar den bästa delen av boken. Den berättar om Charlies och Franz resterande tid i kriget och hur incidenten den 20 december påverkade dem fram tills de träffas 40 år senare.

Boken är mycket bra men ingen nagelbitare. Man är fullt medveten om att båda överlever, embryot till boken skrevs 2004, men berättelsen är djupt rörande och den ger bland annat en intressant inblick i vad de tyska piloterna tyckte om nazisterna och Göring (om honom tyckte de inte 🙂 ). Det är sådana här berättelser som gör andra världskriget intressant. För min del, som har kollat på filmen Memphis Belle massvis av gånger, så är det givande att få beskrivet hur genomgångarna inför uppdragen gick till, det gäller även konversationer och rutiner i Fästningarna.  Memphis Belle har fångat detta nästan exakt så som det beskrivs i boken, vilket gör att boken blir mer levande när scener från filmen spelas upp i huvudet. Så mitt tips är att kolla på Memphis Belle ett par gånger, den är definitivt värd det, och sedan läsa boken. När man kommer till kapitlet The lives of nine så kan man kollar på Memphis Belle igen innan man fortsätter läsa.

Sammanfattningsvis så är A higher call en bok som borde läsas av alla som är intresserade av andra världskriget, rörande historier, flygplan – i synnerhet B17:ar, eller bara vill få bättre grepp om det vanliga folkets (och piloternas) inställning till en viss mustaschprydd herre och hans entourage. Den borde vara standard att läsa i skolan, för till skillnad från de flesta historieböcker så är denna bra.

Man kan också lyssna på Sabatons No bullets fly (musikvideo med scener från bland annat Memphis Belle). Skitbra låt!

Nya böcker

Jag beställde några nya böcker igår, Custom knifemaking, The Complete bladesmith och A higher call. Tänkte skriva en recension när jag har läst dem, fast troligen inte för de två första. De är faktaböcker om knivsmide och så värst intressant att recensera dem är det nog inte. Den sistnämnda däremot är en helt annan femma. Den handlar om två piloter under andra världskriget, en tysk och en amerikan, som inte skjuter ner varandra och 40 år senare träffas igen. Amerikanen var ute på sitt första uppdrag med sin B17-besättning och tysken hade en nedskjutning kvar till en ärofylld medalj. Efter bombräden blev amerikanerna rätt hårt åtgångna av fienderna och akterskytten dog. När tysken kom nära bombaren så beslutade han sig för att inte skjuta ner dem utan eskorterade dem ut över Nordsjön och lämnade dem innan han själv blev nedskjuten. Mer om detta finns att läsa här. Ser fram emot att få böckerna men det lär väl ta två veckor.

Lite om The Hobbit

De flesta människor lever i verkligheten. Och så finns det vi som tycker att verkligheten är lite tråkig och därför drömmer oss bort till roligare verkligheter i fantasyvärldar. De smidigaste sätten att drömma sig bort är genom böcker och film. Peter Jackson är guds gåva till oss fantasyfilm-fans. Sagan om ringen-filmerna är en visuell fullträff  (böckerna är också jättebra men för dem kan inte P J ta åt sig äran) komplett med snygga karaktärer/skådisar, fantastiska miljöer, schyssta kameraåkningar (vårdkasescenen i The Return of the king någon?) och underbar musik. Sedan kom The Hobbit. Behöver jag säga mer? Jag fick hem den förlängda versionen av The Hobbit på DVD härom veckan och har nu hunnit se den två gånger. Den är praktiskt nog uppdelad på två skivor på ca 1,5 timme vardera så man kan se första halvan en dag och den andra en annan. Och tur är väl det för det är en film jag kommer se många gånger till. Och det är inte bara för att Kili är snyggaste dvärgen i stan 🙂 Fantasy for the win!

Bruce Dickinson

Syrran brukar recensera böcker på sin blogg. Det låter kul så jag ska testa det jag också. Den senast lästa boken är en biografi om ”Bruce Dickinson” skriven av Joe Shooman. Den handlar om – surprise surprise – Bruce Dickinson i Iron Maiden. Jag fick tag i den svenska översättningen av boken, som på originalspråk heter det osmidiga ”Bruce Dickinson: Flashing metal with Iron Maiden and flying solo”.

För ett Maiden-fan är det intressant att läsa om Bruces karriär som började i ett gäng band som började på S och fortsatte med Maiden, solokarriär, fäktning, trafikpilotcertifikat och författarskap. Boken är skriven med en stor portion humor och är snabbläst. Det går inte in på djupet utan skrapar mest på ytan av denna mångsysslande sångares historia. Dock har korrekturläsaren slarvat då det finns en hel del stavfel och felskrivna namn (Maidens manager heter Rod Smallwood, på ett eller ett par ställen står det Ron). Huruvida detta är översättarens fel eller författarens låter jag vara osagt. Översättaren har också envisats med att skriva ”dom” istället för ”dem” – något som jag störde mig mycket på i början. Må vara att ”dom” är godkänt i alla skrivregler, jag gillar det inte. Gör om, gör rätt!

Hur som helst så är det en rolig bok som väcker intresset att kolla upp material från Bruces tidiga karriär. En sådan grej är den 8 minuter långa film som Samson, ett av de första band Bruce var med i, gjorde. Den är baserad på historien om Simson – han med det långa håret – med Samsons trummis som super-råddaren Simson som slåss mot onda orangeklädda säkerhetsvakter. Jag hittade filmen på Youtube:  Filmen har en ung och jättesöt Bruce i rollen som sig själv.

Sammanfattningsvis så är det en intressant bok för de som gillar Bruce och/eller Maiden men det hade inte skadat med mer djupgående information om saker och ting. De flesta intervjuer är gjorda med andra personer än Bruce och i de fall Bruce är citerad så kommer det från intervjuer som andra än författaren har gjort. Bruce har ju skrivit ett par böcker så förhoppningsvis skriver han någon gång en bok om sig själv. Den ska jag definitivt läsa!

Oupplysta författare eller korkade karaktärer?

Jag gillar att läsa böcker. Helst fantasy. Jag menar, vad är det för kul att läsa böcker om vanliga människor i samma vanliga värld som man själv lever i? Hur som helst så händer det ofta att karaktärerna i böckerna som jag läser förflyttar sig medelst häst. Ett mycket trevligt transportmedel om jag får säga det själv. Dock reagerar jag som gammal hästtjej på vissa beskrivningar av hanteringen av hästarna. Allt för ofta manar karaktärerna på sina riddjur genom att ”sätta hälarna i flanken”. Men helt seriöst!?! Kan de rida överhuvudtaget? OK, visst det är en fantasyvärld där det kan finnas magi och alver, inte alltid men ibland. Men nog måste väl den lodräta sitsen vara den optimala även i dessa världar? Så som hästarna beskrivs ser de precis ut som hästar gör i verkligheten. Den här verkligheten alltså. På jorden. I universum.

Alltså, antingen kan fantasyförfattare ingenting om ridning och/eller hästars anatomi eller så är deras karaktärer helt värdelösa på att rida. Man kan inte sätta hälarna i flanken på en häst när man sitter som ska. Flanken sitter långt bak på hästen, precis framför bakbenen. För att nå till flanken måste ryttaren luta sig framåt och slänga bak fötterna. Vad händer då med balansen? Dessutom är det ju aldrig några små ponnyer karaktärerna har. Nej, det är stora bestar till stridshästar. Ju större häst desto längre till flanken. Jag får det inte att gå ihop.

Jag borde kanske börja skriva fantasylitteratur. Böckerna kommer troligen att vara skitdåliga men mina karaktärer kan i alla fall rida 🙂