Efter att saker har kommit emellan, så som förkylning, påsk och en oförmåga att åka hem i hyfsad tid från jobbet, så har jag nu kommit igång med träningen igen. Jag har fått ett par nya träningsprogram att komplettera de första två med. Det ena har som enda syfte att snygga till armarna (liiite fåfäng är jag allt) och det andra fokuserar mer på att bara träna ryggen. Mina två första program är mycket mer allsidiga. Armprogrammet har jag kört två gånger. Tricepsarna tycker inte om det. Men de har å andra sidan heller aldrig gjort ett enda vettigt dagsverke i hela sitt liv. Bicepsarna är lite mer samarbetsvilliga men något lata. De ger upp när det börjar gå tungt 😀 Jag har också fått en demonstration av hur löpbanden fungerar så nu vågar jag ge mig på dem. Hade jag provat utan hjälp av en instruktör så hade jag med all sannolikhet trillat av bandet och farit in i väggen bakom. Luriga grejer det där!
Löpbanden har blivit lite av en favoritmaskin. Jag tycker att det är otroligt tråkigt och jobbigt att springa utomhus, framförallt för att jag får svårt att andas efter ett tag. På löpbanden är det betydligt roligare. Idag körde jag intervaller om 2+2 minuter i 9,5 respektive 6,5 km/h i 20 minuter. Jag vet inte hur stor effekt detta har på min kondition, uthållighet och mjölksyratålighet men med tanke på att konditionen och uthålligheten är när noll så borde det inte bli sämre i alla fall 🙂 Om jag ska se någon verklig effekt så kommer jag att behöva öka löphastigheten framöver. Man ska variera tempot så att kroppen inte vänjer sig vid ett och samma tempo. För bra effekt ska man tydligen springa på sitt absoluta max. Jag kan springa fortare än 9,5 km/h men ju snabbare jag springer desto kortare orkar jag hålla på. En kvalificerad gissning är att jag kan hålla på i max 30 sek om jag springer så fort jag kan. Sedan är jag så nära död man kan komma utan att faktisk vara det. Jag fortsätter nog att lunka på i 9,5 km/h som snabbast ett tag till. Det är ett lagom jobbigt tempo 🙂