ICL – ett år senare

Idag var jag på årskontrollen av synen efter ICL-operationen, nästan på dagen ett år senare. I korta drag kan man väl säga att jag ser ännu bättre nu än för ett halvår sedan. Jag har fortfarande ett litet brytningsfel på ena ögat men det är så litet att jag nog kan leva med det 🙂 Jag har svårt att uttala mig om mörkerseendet men i höstas och vintras så var det helt OK och om nu resten av synen har förbättrats ytterligare så bör inte mörkerseendet ha försämrats i alla fall.

Roligast med operationen:
– själva operationen 😀

Jobbigast med operationen:
– hitta rätt i Göteborg

Jobbigast efter operationen:
– att inte få peta sig runt ögonen under första veckan efter operationen. Satan vad det kunde klia i ögonen!
– hacka lök
– pysslet med ögondropparna som tog en del tid tills jag bara behövde använda två sorter

Bäst med operationen:
– jag fick vana att hantera ögondroppar. En gång petade jag dock in pipetten i ögat. Det var inte jättebehagligt
– jag kan läsa på schampoflaskorna i duschen
– Har fått bättre tårvätskekvalitet så ögonen känns inte grusiga när jag är trött, förutom då jag är exceptionellt trött
– Kan gå ut när det regnar och fortfarande se nåt även om regn i ögonen kan vara lite jobbigt
– det är lättare att skjuta lerduvor (detta kan eventuellt inte ha något alls med ögonen att göra men punkten får stå kvar ändå)
– Memira-godiset
– smidigare hantering av solglasögon under körning
– jag kan om jag vill sminka mig och faktiskt se vad jag gör

Sämst med operationen:
– jag kan inte läsa på riktigt lika kort avstånd som tidigare. Fördelarna väger dock upp detta med god marginal

Kvarvarande effekter av operationen:
– bra syn
– lite halo-fenomen i mörker
– smådimmig syn, som att se genom vatten, i mörka rum med en ljuskälla bakom mig eller när jag är trött oavsett ljus

Var det värt det? Jepp!

ICL – tre månader senare

Igår var jag hos Memira på 3-månaderskoll av ögonen. Det ser fortfarande bra ut och ögontrycket är helt OK. Det är ju bra 🙂 Jag har kvar ett litet brytningsfel men det är nog så litet att det är svårt att korrigera. Jag ser i alla fall mycket bättre än jag gjorde med glasögon så jag är nöjd. Jag kan, med viss svårighet, läsa de minsta textraderna på bokstavstavlan 😀

I övrigt så verkar den vanliga grusigheten vid trötthet ha försvunnit. Jag ser bättre i mörker än innan operationen. Dock har jag kvar lite halosar, framförallt när jag tittar på tv i ett relativt mörkt rum och när det är mörkt och blött ute. Får se efter ytterligare tre månader om halosarna har försvunnit eller om jag får leva med dem. Det vore skönt att slippa dem men det är väl inte hela världen om de finns kvar. Det vore i så fall ett I-landsproblem.

Nu när jag slipper glasögon så har jag börjat fundera på att göra GMU:n. Det blir ju så mycket lättare att bo i skogen, gräva skyttevärn och krypa runt i lera om jag slipper oroa mig för glasögon som kan gå sönder eller tappas. Jag ska träna som sjutton och sedan om ett år se om jag fortfarande är intresserad av GMU:n. I så fall ansöker jag och ser vad som händer. Fast jag kanske är för gammal för sånt egentligen

ICL – ännu längre efter operationen

Nu har det gått 1,5 månad sedan operationen och synen förbättras fortfarande men i så små steg att det knappt märks. De sista ögondropparna slutade jag med strax efter smideskursen. På senaste efterkontrollen hos Memira tyckte de att det såg väldigt bra ut men att ögonen fortfarande är lite svullna (invändigt). Jag har sällan problem att läsa text på datorn och behovet av att blänga på skärmarna har minskat drastiskt. Mörkerseendet är inte på topp än men jag blir inte alls bländad av mötande trafik på samma sätt som innan operationen. Annars är nedsatt mörkerseende och känslighet för bländning vanligt efter en sådan operation. Det kan vara så att mitt mörkerseende faktiskt var dåligt första månaden men eftersom det var ljust både när jag åkte till och från jobbet så märktes det inte. Hade jag gjort operationen mitt i vintern så skulle det nog vara annorlunda.

När man slutar med de sista ögondropparna, som innehåller kortison, så kan ögonen reagera på avsaknaden av kortison. Jag tyckte snarare att ögon inte vande sig vid kortisonet så jag hade inga bekymmer alls med detta. Inte heller har tårvätskans kvalitet försämrats, snarare tvärtom. Jag upplever mindre grusighet än när jag hade glasögon. Det ska dock bli intressant att se hur ögonen känns vid nästa spexfest. Spexfester har en förmåga att börja sent och sluta ännu senare. Jag är för gammal för sena fester och är ofta trött redan när de börjar och ögonen har alltid känts som om ett halvt grustag har bott i dem.

Halofenomenen finns kvar men mest när jag är trött eller det är mörkt och blött ute. Den lite sämre synskärpan på vänsterögat, som jag trodde berodde på att jag petade in en pipett i ögat, har börjat lysa med sin frånvaro. Kanske håller vänsterögat på att komma ikapp höger. Dock blir synen fortfarande lite ”skimrig” sent på kvällen, som om man tittar under vatten.

Som en extra bonus är det fantastiskt att kunna hälsa på hundarna och låta dem slickas i ansiktet utan att få kladdiga glasögon. Sedan kan man ju ha åsikter om hur trevligt det är att hundarna slickas i ansiktet när man vet var de har varit med tungorna 🙂 Att dessutom kunna vara ute i regn och fortfarande se något är också trevligt.

ICL-operation

Nu ska vi se om jag lyckas skriva ett inlägg om min ICL-operation som jag gjorde igår. Synen är rätt bra men jag har svårt att se text på datorn

Jag gjorde min operation i Göteborg då jag inte hade lust att åka till varken Stockholm eller Malmö som var de andra alternativen. Åkte i så god tid hemifrån att vi var framme en timme tidigt. Blev väl mottagna av personalen på Memira och jag fick en påse med ögondroppar och instruktioner för hur de skulle användas. Medan jag väntade på min tur knaprade jag in mig medhavda mackor samt en liten mängd Memira-godis och läste på om ögondropparna. Blev informerad om hur operationen skulle gå till och vad jag behövde tänka på när jag kom hem (inte gnugga i ögonen eller ens peta i området runt ögonen den närmaste veckan till exempel). Jag fick pupillvidgande ögondroppar och en shot med lugnande medel. Förutom att hitta rätt i Gullbergsmotet var det lugnande medlet det jag var mest nervös för innan operationen. Det skulle enligt uppgift smaka riktigt illa. Men vi hittade rätt i motet och shoten smakade grapefrukt men med en rejäl besk eftersmak. Eftersmaken gick att få bort med mer Memira-godis 🙂
Jag fick sitta och läsa ett tag och efter en stund fick jag en omgång pupillvidgande ögondroppar igen. Vid det laget såg jag inget på nära håll men kunde se hyfsat på långt.

Blev hämtad av kirurgen som kollade att ögonen såg bra ut och hällde i smärtstillande ögondroppar. Sedan gjorde han det coolaste jag har varit med om. Med hjälp av ett nålliknande föremål och en penna markerade han på hornhinnan var snitten skulle läggas. Jag kände ingenting 😀 Efter detta var det bara att köra på. Sköterskan tvättade runt ögonen och sköljde rent det ögat som skulle opereras. Eftersom jag inte såg så mycket av det som försiggick så är följande rena spekulationer från min sida. En duk som kändes som en hårt ihoprullad gummimatta trycktes över ögat och vecklades ut. Den hölls fast av något slags klister och jag tror att den hjälpte till att hålla ögat öppet tillsammans med klämmor. Klämmorna märktes då de skavde lite på huden. Sköterskan och kirurgen sköljde ögat, droppade i mer smärtstillande ögondroppar och började greja. Ibland såg jag något av instrumenten som hölls framför ögat men jag kände ingenting. Den lampa de har till hjälp under ingreppet var inte så irriterande som jag hade trott. Dels lyste den inte rakt in i ögat och dels ville kirurgen att jag skulle titta nedåt, bort från lampan. Vid ett tillfälle fick jag information om att jag kunde känna ett tryck mot ögat men det enda jag noterade var att blicken trycktes snett uppåt vänster. De där smärtstillande ögondropparna funkar verkligen 🙂

När högerögat var klart så fick vi ta en paus på en halvtimme då instrumenten inte hade steriliserats som de skulle. Jag fick sitta i ett vilrum med dämpad belysning. Med ett nyopererat öga, som jag såg hyfsat med, och ett öga med gigantisk pupill, som jag inte såg så bra med, ägnade jag tiden åt att facebooka lite. Jag försökte fotografera mig själv men såg så monsterlik ut att jag ville bespara omvärlden den bilden. Sedan var det dags igen. Mer smärtstillande ögondroppar i vänsterögat och så samma rutin som innan. Allt flöt på hur smidigt som helst och helt plötsligt så var båda ögonen fixade. Tiden det tar per öga vid ICL-operation är ca 15 minuter men då är mesta tiden förberedelser inför ingreppet. Jag hade lite dålig tidsuppfattning men skulle gissa på att själva ingreppet (göra hål i hornhinnan, peta in linsen och se till så att den lägger sig till rätta) tar max 5 minuter. Och man känner verkligen ingenting.

Gick tillbaka till vilrummet och fick te och kakor. Och godis. Satt där en halvtimme och kände mig rastlös. Tur att fåtöljen var av snurrtyp så att jag kunde snurra fram och tillbaka. Det lugnande medlet hade nog slutat verka 🙂 Innan jag åkte hem kollades ögontrycket. Vid sådana här operationer finns risken att trycket ökar i ögat och man får grön starr. Det är dåligt och ska undvikas. Fick dock med mig trycksänkande ögondroppar och tabletter.

På kvällen kändes ögonen lite grusiga och skavde. Jag är dock inte alls säker på att det hade med operationen att göra även om det är fenomen som är vanliga. Det kunde lika gärna ha berott på att jag var trött, för det var jag. Hade vaknat vid 04.30 på morgonen och inte kunnat somna om. Grusighet och skavande ögon får jag alltid när jag är trött, och jag är trött ofta, så detta var inget att bry sig om.

Imorse så hade synen förbättrats något. Den var fortfarande lite dimmig på vänsterögat och djupseendet är inte riktigt med i matchen. Ögonen är ju vana att ha synhjälpmedlen en dryg centimeter framför hornhinnan. Nu sitter de i ögonen men ögonen drar ändå ihop sig lika mycket som tidigare. Det kommer nog ta ett tag innan de har vant sig. Jag kunde dock läsa Svensk jakt och bläddra i Ikea-katalogen utan problem. Men att läsa text på datorns skärm är lite besvärligare.

Åkte in till Linköping för kontroll och tryckmätning hos Memira. Jag åkte tåg även om jag hade kunnat köra bil. Med det halvfungerande djupseendet ville jag inte chansa och köra själv.

Sammanfattningsvis kan jag säga att en ICL-operation inte är något att vara nervös för. Det är betydligt värre att hitta rätt i Göteborg. Personalen på Memira är väldigt trevlig och duktig och man känner sig väl omhändertagen. Och så har de hur mycket godis som helst 😀 Efter operationen är det viktigt att följa droppschemat. Jag har fyra sorter. Sort 1 ska tas 3 ggr/dag i 5 dagar, sort 2 tas 2 gg/dag i 10 dagar, sort 3 tas 2 ggr/dag i 3 veckor och sort 4, de trycksänkande, tas 1 ggr/dag i 5 dagar. Inte nog med det, de ska tas med 5-10 minuters mellanrum, förutom sort 1 efter vilken man måste vänta minst 15 minuter innan man tar nästa sort ögondroppar. Jag får ta med mig två av sorterna och mecka med på jobbet i början på nästa vecka,  annars måste jag gå upp kl 04 om jag ska hinna med både droppning och att åka till jobbet 🙂 Så här bara en dag efter operationen är jag rätt nöjd men det kan ta upp emot 3 månader innan synen har stabiliserat sig så än är det för tidigt att uttala sig om resultatet.

Alla stavfel i detta blogginlägg rättas när jag kan läsa vad jag har skrivit.